Diffus ångest inför avgrunden

Ekologisk sorg

Jag har för andra gången läst ut Jonathan Jeppssons bok ”Åtta steg mot avgrunden”. På omslaget sägs om boken ”Brutal läsning” och ”Befriande”. Mina upplevelser av att läsa boken innehåller båda dessa omdömen.

Ekopsykologi och inte minst ekologisk sorg är begrepp som är reela i både samtalsterapi och på kurser i personlig utveckling, i synnerhet dem där vi tillbringar tid i naturen. Allt oftare dyker blandade upplevelser upp vid sådana tillfällen. Djup tacksamhet över friden, tystnaden och varandet naturen stödjer oss till, men också känslan av sorg över arter som försvunnit, skogsdungar som fanns men som nu ersatts av annat. Sommarängen blir alltmer minnen vi saknar. Och saknaden väcker vemod, längtan och sorg.

I ”vanliga” samtalsterapin har antalet klienter med diffus ångest ökat. Jag möter denna ökning både i min egen mottagning och som handledare för andra utövande samtalsterapeuter. ”Jag förstår inte varför jag mår såhär? Inget är ju egentligen fel.” Så kan klienter uttrycka det. En inre oro som pågår bortom det vi tänker och tror om tillvaron här och nu. Vara i nuet är det många som pratar om. Och det är ofta lindrande att vara just i nuet. Meditation är ett viktigt verktyg för att stödja nuet.

En annan ökande grupp i terapimottagningen är de som har ångest över klimat och framtid. Som tvekar kring om det är någon mening att utbilda sig vidare, skaffa barn och så vidare. Som undrar om framtiden och om det är någon mening att försöka. Jag anar att många av de som sitter fast i livet mer eller mindre medvetet tampas med den frågan; Är det någon mening?

Jag har länge, ända sedan tonåren, känt inom mig att vi rör oss mot något som är väldigt annorlunda från det vi lever här och nu. Att allt det fina och vackra som utvecklats i form av medicinsk och teknisk utveckling har en annan sida som bara väntar på att få visa sig. Så fritt och öppet vi kunnat leva de senaste decennierna har hela tiden haft en skugga som alltmer närmat sig. Att prata om detta har skapat tystnad. Obehag.

Jeppsson är journalist och beskriver den sammantagna framtid som en stor mängd olika forskare pekar mot. Åtta områden som sammantaget gör att vi människor rör oss mot avgrunden. Arternas utdöende, överbefolkning, stigande havsnivåer, matbrist, hetta, bränslebrist, vattenbrist och nedhuggning av våra skogar. På journalistens sätt beskriver han med ett beundransvärt lugn. Han skriver om vår bristande förmåga att ta till oss att vi närmar oss slutet av det vi tar för givet av samma psykologiska skäl som gör att våra hjärnor föredrar att välja det kortsiktiga före det långsiktiga. Likt oförmågan att välja bort bullen även om jag vill må bättre och väga mindre så föredrar våra hjärnor att tänka här och nu. Coronakrisen var mer av en här och nu kris, medan den avgrund vi rör oss mot är pågående. Den pågående krisen är inte greppbar alls på samma sätt och är svårare för oss människor att hantera. Den pågår och har pågått. Den kommer år för år, årtionde för årtionde alltmer förändra levnadsvillkoren för oss.

Mot slutet av boken citerar han klimatforskaren Kate Marvel som som skriver: ”Som klimatforskare blir jag ofta ombedd att tala om hopp. Särskilt i nuvarande politiska klimat vill åhörare höra om att allting kommer bli bra till slut. Jag har inget hopp om att dessa förändringar kan vändas. Vi skickar oundvikligen våra barn till att bo på en okänd planet. Vi behöver mod, inte hopp.”

Mod att möta det som är och det som kommer. Mod att leva igenom den stora och genomgripande förändring som pågår och kommer bli allt synligare och svårare framöver. En pågående kris och inte en här och nu kris. Vi har inte en tydlig början och definitivt inte ett tydligt slut. En pågående kris är något helt annat. Den berättar rader av berättelser som till exempel att nu ställs för första gången fisket av krabbor i Alaska in efter en mycket kraftig minskning av antalet krabbor i havet. En stor mängd nyheter av det slaget berättar att 1 miljon av jordens 8 miljoner arter går mot utdöende. Det ekosystem som vi människor är del av får alltfler hål i väven. Ekosystemen bryter samman. Kanske kan människan leva ett antal generationer till på jorden. Kanske kan avgrunden levas igenom och vidare av en del av våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn?

Hur kan vi stödja dem att leva igenom och vidare? Hur kan vi prata om verkligheten som pågår och stödja de (av oss) som kommer möta den så att de åtminstone är förberedda och har tillräckligt med mod i sina hjärtan istället för den oro och ångest som många känner nu eftersom den kommande verkligheten är alltför lite pratad om.

Jag vill vara delaktig i att prata om verkligheten och jag vill bjuda in dig också. Ja, rädsla finns, men mod finns också. Styrka att möta det som pågår. Lyssna till naturen, jorden men också till våra själar och den djupare meningen med våra liv på jorden. Kurserna på Vishetens väg har alla denna grund av att lyssna till vårt inre ekosystem i våra kroppar, till våra kroppars delaktigt i de ekosystem som vi lever i. Lyssna till den ekologiska sorg som pågår i och med arternas död. Vid kursen i november månad berör vi döden och livet. Hur vi lever och inte minst att vi behöver leva både och. Välkommen att prata om det som är tillsammans med mig och andra som liksom du berörs av funderingar kring liv och död. Låt oss vara delaktiga i de samtal vi behöver ha för oss som lever nu och för de som kommer efter oss.

Scroll to Top